Bara någon vecka före Putinregimens fullskaliga angrepp mot Ukraina – kriget hade ju i sig pågått sedan 2014 – besökte jag den estniska huvudstaden. Det blev en större artikel på ledarplats – med rubriken Estlands lugna allvar samlar värdefull styrka (SN 18/2). Dessutom gjorde jag en kort filmad kommentar från Rådhustorget i centrala Tallinn. 

Efter ett antal samtal med personer inom estnisk politik som hade koll på säkerhetspolitiska läget och riskerna för vad Ryssland höll på att förbereda, landade jag i följande: 

”Hotet mot Ukraina tvingar Europas demokratier och Natos medlemsstater att fokusera på egna fotfästen och gemensamma behov av värnkraft och handlingskraft. Rygga inte undan, stå kvar.”

Rysslands storskaliga anfall mot Ukraina och de brutala övergreppen mot civila ukrainare följde från den 24 februari 2022. Det ukrainska folket försvarar sig på ett framgångsrikt sätt till ett högt pris i människoliv sett. Det här är, precis som murens fall 1989 och Sovjetdiktaturens sönderfall 1991, ett epokskifte i vår del av världen. De fria, demokratiska krafterna har att visa sig starkast, igen.

Den estniska säkerhetstjänsten varnade då, förra vintern, för att  Ryssland var redo att gå i krig mot Ukraina och att detta syftar till att förändra säkerhetsläget i Europa som helhet. Så blev det, men gemenskaper som USA, EU och Nato kom stegvis att backa upp Ukraina i nödens stund.

Ukrainas folk slåss dag för dag, timme för timme, med eget folk och en begränsad mängd frivilliga från andra länder. Men med alltmer omfattande stöd i form av vapen och materiel från EU och Nato. Patrik Oksanen skriver mer om detta i dagens huvudledare, inklusive Estlands färgstarka premiärminister Kaja Kallas, samt vad vi som Ukrainas vänner har att göra för framtiden. Det handlar om mod, kraft och uthållighet.

Det demokratiska västs styrka växer av dess förmåga att hålla ihop och höja priset för en främmande makts möjlighet att nå destruktiva mål, skrev jag från Tallinn för drygt ett år sedan. Det har inte förändrats.