Nygammalt – den nya högstadieskolan formades av ett nybygge och den gamla Borgmästarhagskolan i en tvillingenhet.
På väg mot 2030-talet finner vi Nyköpings högstadium i en mer mogen fas. Nyhetens behag är förbi. Det är nog nyttigt för alla.
För det här är en historia om stora mål och hårda vardagar. Nyköpings högstadium var en vision. Det som kallades Nyköpingsmodellen skulle få blomma upp i en stor skola. Det var orimliga förväntningar i en odräglig tid, kanske också med en övertro på stordriftens nyttor.
Skolan blev en tidig måltavla i sociala medier, krafter som ville motverka mångfald och integration tog tillfället i akt. Andra kanske bara var rädda för det okända.
Nyköpings högstadium mötte en tidsanda som mörknade. Allt färre röster talade om hur en bra integration var något värdefullt. Det annorlunda beskrevs oftare som något olycksbådande otryggt. Det var en vindkantringens och den aggressiva populismens tid. Det syns i valresultaten under 2010-talet och har sitt avtryck i den politiska ordning som är nu.
I Sverige mer än i Nyköping, egentligen. Det är som det är, men hör ihop med skolans utveckling.
Fler föräldrar valde andra skolor än väntat, vilket noteras i SN:s artikelserie. De flesta sökte förstås bästa möjliga utbildning för sitt barn och flera friskolor hade ett attraktivt erbjudande. Risken att hamna på en skola, där man inte vet vad man skulle få, spelade också in.
Tvillingskolorna Alpha och Omega fick en lägre andel barn med högskoleutbildade föräldrar. Där gick en större andel barn vars föräldrar hade annat modersmål än svenska. Antalet elever blev lägre än tänkt.
Det ursäktar förstås inga hotfulla situationer i och nära skolan. Inte heller den brandlarmsepidemi som ett tag drabbade den nya högstadieskolan. Polisen och socialtjänsten har haft att göra, år för år. Men kom ihåg, det är ett högstadium. Det är den minst väluppfostrade delen av skoltiden.
Förväntningarna på vad den här skolan skulle kunna åstadkomma var för höga. De tidiga hyllningarna hjälpte inte, heller. Snarare lär det ha försvårat för självbild, mål och analys.
Förväntningarna på vad den här skolan skulle kunna åstadkomma var för höga. De tidiga hyllningarna hjälpte inte, heller. Snarare lär det ha försvårat för självbild, mål och analys. Varje litet fel blir då ett misslyckande. Varje kritik blir en katastrof och varje kritiker en illasinnad motståndare. Så mycket blev så snabbt polariserat och det tar tid att komma ifrån.
För två år sedan skrev jag om skolans situation med rubriken Himmel eller helvete - nej, det är en skola. Det gäller än.
Som förälder till två ungdomar som har gått på det här kommunala högstadiet har jag en egen erfarenhet av verksamheten. De starkt negativa budskapen som spreds var inte det som mina barn upplevde. Men det var absolut inte fritt från turbulens. Ett och annat slagsmål – med eller utan tillhyggen – hände. Det var stök, larm och utrymningar samt ideliga lärarskiften med ett ryckigt intryck.
Men, där fanns ett antal kompetenta, gedigna lärare – de som gör varje högstadietid uthärdlig. Där fanns ett utrymme för kunskapsutveckling och plugg. Nya vänskaper mellan elever växte fram. Oavsett vad föräldrarna hette eller gjorde.
Det finns lika många bilder av hur det var som det har funnits elever och lärare på skolan. Men här är ett försök till en helhet:
Nyköpings högstadium föddes i en uppförsbacke, med stora mål och underskattade hinder. Den blev till i en typ av tidsanda, men härdades i en helt annan. Dess framtid är fortfarande oskriven. Med rimliga mål går det att göra något riktigt bra, steg för steg.
2030 ska Nyköping ha landets bästa skolor, apropå förväntningar...
Olof Jonmyren är politisk redaktör.