Förstörda byggnader i Trostianets i östra Ukraina.
– När man kommer österut kör man genom områden där det är väldigt tydligt att det pågår ett krig. Vi är jätteförsiktiga med var vi stannar, det är minerat på många ställen, så vi går i princip inte utanför bilen eller vid sidan av vägen.
Det berättar Kristina Leivik om den senaste resan med hjälpsändningar till Ukraina, som denna gång gick långt österut, in i krigsdrabbade och tidigare ockuperade områden.
Kristina och Magnus Leivik i Tystberga har organiserat hjälp till Ukraina i snart ett år. Den första sändningen gick till gränsen i Polen. Sedan dess har det blivit ytterligare tolv resor, som har gått in i Ukraina.
Omfattningen har växt och typen av förnödenheter som skickas har förändrats sedan starten. Den senaste sändningen innehöll bland annat sex ton byggplast, 350 kaminer och tre brandbilar.
Två av brandbilarna överlämnades till räddningstjänsten i Trostianets i den östra delen av landet, inte långt från ryska gränsen. Staden har varit ockuperad av Ryssland. Mycket är förstört eller plundrat, berättar Kristina Leivik.
Två brandbilar lämnades över till räddningstjänsten i Trostianets.
Hjälpkonvojen, som kördes ner av Kristina Leivik och vänner och släktingar till henne, hade även med sig fordon som överlämnades till den ukrainska armén och sjukvårdsutrustning, bland annat för neonatalvård.
Efter att sjukhuset i Trostianets blivit förstört förlöstes barn i källaren; nu har förlossningsavdelningen öppnat igen.
– Det föds ju barn även när det är krig, konstaterar Kristina Leivik.
Sjukhuset i Trostianets förstördes under den ryska ockupationen. Även bilderna på bebisarna besköts. När förlossningsavdelningen byggdes upp igen, lät man trycka upp nya bilder. Här visar Nataliia, som jobbar i Stadshuset, upp båda bilder.
Från början tänkte paret Leivik att stora hjälporganisationer skulle ta över det humanitära arbetet och att deras insatser inte längre skulle behövas. Men under resorna har det enligt Kristina Leivik varje gång blivit uppenbart att det behövs mer hjälp. Några planer på att sluta har hon därför inte.
– Jag tänker varje gång att den här resan ska vara den sista. Men det blir inte så. Behoven är så enorma, säger hon.
Att köra in i ett land i krig har sina risker. Som tidningen har berättat, har Kristina Leivik också blivit utsatt för raketbeskjutning under en tidigare resa. Men med ett gott samarbete med lokala organisationer i Ukraina och ett klokt säkerhetsarbete anser hon att riskerna inte är större än att de är värda att ta.
– Man lär sig sova med skyddsvästen på. Det är inte så skönt, men det går. Och när vi är där är vi så upptagna av det vi gör, det känns så viktigt.