Mathilda och Lucas med ett lokalt innebandygäng.
– Jag blir mer och mer filippinsk för varje gång jag är där, säger Lucas Öijvall som antyder att det kan bli fler resor.
Vardagsrutinerna i villan är efter en dryg vecka på hemmaplan redan där.
– Det kom väl typ direkt, säger Mathilda Andersson.
Lucas Öijvall håller med:
– Man vill nog in i rutinerna på en gång.
Sedan 2 oktober i fjol, då planet mot Asien med slutdestination Filippinerna lyfte, har det dagliga livet för familjen, som förutom Mathilda och Lucas också innefattar barnen Leo och Olle, varit allt annat än vardagsrutin.
Arbetet med att lansera innebandyn i landet, det som var resans huvudsakliga mål, blev tufft. Kanske ännu tuffare än Lucas Öijvall trott, trots att han visste om materialbristen och en "vi lever för dagen"-mentalitet och därmed satte ribban lågt. Många var ändå intresserade och nyfikna, men bara det att veta hur man skulle hålla i en klubba ställde till det för många.
– Här i Sverige har alla sett hur man gör det, i antingen ishockey eller innebandy, men där hade man inte det, säger Lucas Öijvall.
Att det dessutom bara fanns ett centralt innebandyförbund och inte som i Sverige även distriktsförbund gjorde allt trögjobbat.
– Så jag har nu lagt en motion om att man ska starta distriktsförbund också.
Sitter du i styrelsen för förbundet där?
– Nej, men jag är medlem.
Allra bäst har introducerandet av sporten gått på Leos skola.
– Just nu väntar jag på ett förslag från rektorerna där. De vill ha in innebandyn på schemat på en privat skola. Då kanske man kan vara där nere fyra månader om året.
I vardagslivet var det mycket att anpassa sig till.
– Allt är annorlunda, konstaterar Mathilda Andersson.
– Det är omständligt, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, fortsätter hon.
Vakter finns överallt – de flesta beväpnade, enligt Lucas Öijvall som berättar att han exempelvis fick en följeslagare mellan två hål på en av de golfbanor han spelade på.
– Ser du vakter känner man sig säker, tror han att deras betydelse är.
Olle och Leo under en segeltur.
Var det värt att åka?
– Det var det absolut, säger Mathilda Andersson.
Vad saknade du mest?
– Maten och godis.
Asiatisk mat från många av länderna är väldigt populärt i Sverige. Men för familjen Öjvall/Andersson var det sådär.
– Vi provade väl fem olika restauranger. Jag hittade två rätter som var okej, säger Mathilda.
Familjens favoritrestaurang blev istället en japansk.
– Man kan säga att maten på Filippinerna speglar ekonomin. Det är basic och ris till allt, säger Lucas Öijvall.
– Man kunde till och med få ris istället för pommes på McDonalds, fyller Mathilda i.
Familjen på utflykt. De hann dock inte med allt som de planerat innan.
Det första trånga boendet bytte familjen efter en tid mot något mer rymligt.
– Då blev det bättre, säger Mathilda Andersson.
En vattenläcka från taket som plötsligt dök upp blev också en erfarenhet.
– Det var folk där och tittade säkert sju gånger. Hade det varit i Sverige hade det varit löst på en vecka. Nu fick vi dras med det två månader. Det var ingen som tordes ta ett beslut.
Dagen innan familjen skulle åka hem blev Lucas, som är adopterad från Filippinerna, intervjuad i ett känt tv-program som motsvarar Spårlöst i Sverige.
– Jag fick lämna dna. Så nu ska de leta efter mina biologiska föräldrar. Får de träff ska de meddela.
För Lucas och äldsta sonen Leo blev avslutet tuffast.
– Ja, det var jobbigt eftersom vi blivit så tajta med Leos skola, säger Lucas Öijvall.
Men ingen ångrar resan.
– Vi var där ett halvår av våra liv. Vad har vi missat här hemma egentligen?