Hans Wallmark (M) och Peter Hultqvist (S) presenterar Försvarsberedningens senaste rapport Kraftsamling. Behoven är tydliga, rejäla insatser krävs i närtid.
Synen på vad som är ett måste för nutida svensk försvarsförmåga har förändrats kraftigt på ett drygt decennium. Den som har följt Försvarsberedningens analyser under samma tid, har sett allt skarpare skrivningar, allt tydligare behovsbeskrivningar – och en allt större samstämmighet mellan riksdagspartierna. Det är, för att använda förra centerledaren Annie Lööfs ord, allvar nu. Och det har det varit i mer än ett decennium.
Försvarsmaktens förstärkningar har också gått för sakta. Inte har det blivit bättre av att den sittande regeringen glidit ifrån löftet att leverera utlovade resurser till 2025, därefter 2026 och sedan i det finstilta flyttat målet till 2028. Men detta är inte det enda bekymret. Det civila försvaret, vars utgångsläge var ännu fattigare än det militära, har enormt mycket kvar att göra. I slutänden handlar det om att statsbudgeten innehåller rätt resurser för det robusta totalförsvarets behov. Där har ingen av de senaste finansministrarna Magdalena Andersson (S), Mikael Damberg (S) eller Elisabeth Svantesson (M) levererat.
Försvarsberedningen riktar i sin rapport Kraftsamling kritik mot att uppbyggnaden av den civila försvarsförmågan går för sakta och på svältkost. Samhället måste förbereda sig för krig i Europa, menar beredningen. Det är redan krig i Europa. Risken är att detta krig kryper allt närmare oss rent geografiskt och inte enbart militärt. Notera att beredningen, där samtliga riksdagspartier ingår, har en tämligen bred samsyn. Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som är emot Natomedlemskap, håller med om huvuddragen.
Vad beror det på? Beredningens ordförande Hans Wallmark (M) har svaret: Det är alltså farligt på riktigt, som han säger till DN.
Krigssituationer inbegriper inte bara vapen och militärmakt, även om det utgör grunden för att med kraft stoppa en aggression. Försvarsförmåga över tid är, vilket Ukrainas heroiska insatser i kampen mot Putinregimens ryska imperialism understryker, också civil motståndskraft på många nivåer.
I nödens stund gäller det att stå pall för det svåra, i myndigheter och i vanliga hem. Att leverera mer nytta med sämre förutsättningar. Det kräver en samhällsorganisation som inte präglas av svaga punkter i allt från sjukvårdskapacitet till kompetens- och livsmedelsförsörjning. Våra civila myndigheter behöver prioritera detta arbete, ha krigsplacerat sin personal och övat för riktigt svåra lägen där civil infrastruktur slås ut eller står under stenhård press.
Allt detta kräver skattemedel. Många små steg måste tas i samklang, inom och mellan myndigheter på olika nivåer, men också med näringsliv och civilsamhälle. Under det kalla krigets tid hette detta civilförsvar.
Intressant är att den parlamentariska Försvarsberedningen är tämligen samstämmig i sin analys, inklusive Miljöpartiet och Vänsterpartiet som inte har omfamnat Natomedlemskapet. Hanna Gunnarsson är Vänsterpartiets representant.
Det räcker alltså inte att en regering har en minister för civilt försvar, vilket i sig var väldigt välkommet vid regeringsskiftet, men ord och insikter måste backas upp av faktiska resurser och prioriterad handling. Det ansvaret är Finansdepartementets och finansministerns: Leverera fullt ut på Försvarsberedningens analys – i närtid, inte så småningom!