Anna blev avstängd under utredningens gång men är nu sjukskriven och har inte gått tillbaka till jobbet. "Jag mår så dåligt av allt det som har hänt."
Anna är ung men har jobbat inom hemtjänsten i Trosa kommun i många år. Den 6 september i år har hon just gått på sitt pass när hon kallas in till chefen. En kollega har hittat narkotikaklassad medicin i hennes omklädningsskåp och anmält detta som stöld, till både chefen och Ivo, Inspektionen för vård och omsorg.
– Min chef köpte direkt att det skulle handla om stöld och jag fick ingen chans att försvara mig. Jag fick veta att jag blir avstängd med lön och skickades direkt till företagshälsovården för ett drogtest. Som att jag var kriminell. Oerhört kränkande, men jag visste ju att det skulle bli negativt resultat.
Testet var negativt men för Anna påbörjades nu en utredning som slutade i att hon konstaterades allvarligt ha brustit i hemtjänstens rutiner. Hon hotades först av avsked men det stannade vid en varning, plus att hon förlorade sin delegeringsrätt att ge patienter medicin.
– Jag har absolut gjort fel, jag har brustit i rutinerna, det säger jag ingenting om. Men arbetsgivaren hävdade också att de inte längre har förtroende för att jag ensam kan jobba med dementa eftersom de inte "kan påtala eventuella brister i utförda insatser".
Då hon inte längre får ge medicin kan hon i praktiken inte längre jobba kvar i demensteamet – där de flesta behöver medicin – och Anna flyttas också till ett annat team.
– Dubbelbestraffning, tycker Anna.
Hon har nu anmält kollegan som hittade medicinen, sin närmaste chef samt kommunens personalchef för kränkande särbehandling. Hon känner sig både kränkt och orättvist behandlad.
– Arbetsgivaren har haft överseende med andra kolleger som gjort värre fel än jag, som till och med skadat vårdtagare, men de är kvar i demensteamet och får fortfarande ge medicin. Alla gör vi fel men när det gäller mig verkar de ha bestämt sig för att statuera ett exempel. Varför får inte jag samma möjligheter som de? Det känns som att jag är kastad till vargarna.
Anna ifrågasätter också varför chefen inte pratat med henne när kollegan vid tidigare tillfälle sett mediciner i hennes skåp och anmält det.
– Då hade jag haft en chans att förklara mig.
"Jag känner väl att de inte förtjänar mig... Jag har gått in för mitt jobb till 110 procent. Det här är ju inget tack direkt. Jag vet att jag är bra på mitt jobb och det finns andra som vill ha mig, men jag vill ha tillbaka mitt jobb" säger Anna.
Anna har inte återgått till jobbet utan är sjukskriven.
– Jag mår skit. Jag älskar mina vårdtagare och kolleger men känner mig sviken av min chef och ledningen.
Anmälan ska hanteras av Trosa kommuns kanslichef Helena Edenborg eftersom personalchefen Torbjörn Unnebäck, som normalt hanterar den sortens ärenden, själv är anmäld. Vård- och omsorgschefen Fredrik Yllman anser att även han är för inblandad i ärendet för att bedöma om det ska göras en utredning.
– Helena är på semester den här veckan så den ligger och väntar på henne. Det viktiga är att det blir korrekt, inte att det ska gå fort, säger Fredrik Yllman.
Varken vård- och omsorgschef Fredrik Yllman eller personalchef Torbjörn Unnebäck kommer att hantera Annas anmälan eftersom båda varit inblandade i hennes fall och Torbjörn är dessutom en av dem hon har anmält.
Torbjörn Unnebäck säger att det faktum att han också är anmäld gör ärendet knepigt.
– Normalt bollar ju cheferna med oss på personalavdelningen. Men det som nu händer är att det ska göras en förhandsgranskning där man ska ha svar på frågan om det rör sig om en kränkning eller något helt annat. Om det skulle visa sig att bedömningen är att det är det, så ska det göras en fördjupande utredning och den lägger vi oftast ut på oberoende part.
Anna vill tillbaka till demensteamet.
– Men hur ska jag kunna återvinna förtroendet när jag inte ens får utföra medicinska arbetsuppgifter? Då kan jag ju inte bevisa att jag kan.
Anna heter egentligen något annat.