Att tio procent av personalstyrkan på äldreboendet vittnar om att en tysthetskultur dominerar är allvarligt. Det är dessutom alltid några till som inte ens vågar säga att det är så.
Varken kommunchefen Johan Persson eller förvaltningschefen säger sig vara medvetna om en tysthetskultur vid äldreboendet Björntorp i Oxelösund (SN 21/1). Det låter som en officiell okunskap. Inofficiellt bör nog alla med ledande befattningar inom kommunen under en längre tid ha stött på fenomenet.
I SN 23/1 säger sig den tidigare politiska ledningen – inte minst förra kommunalrådet Catharina Fredriksson (S) – ha varit väl insatt i situationen med den omfattande chefskarusellen inom äldreomsorgen. Konstigt vore det annars. Men slutsatserna framstår – i skenet av det som SN:s artiklar har lyft fram – som alltför ytliga.
Att tio procent av personalstyrkan på äldreboendet vittnar om att en tysthetskultur dominerar är allvarligt. Det är dessutom alltid några till som inte ens vågar säga att det är så. Om den visselblåsarfunktion som infördes i somras har haft svag effekt, behöver det inte betyda att allt är lugnt. Tvärtom. Tystnaden kan vara bekväm. Ledningen ställer inga besvärliga kontrollfrågor. Säg inget, säger den mer erfarna kollegan, det blir bara sämre för dig. Varje nyanställd lär sig hur det ”ska vara”.
Varje ny chef som kommer antas vara del av samma ordning som ”alltid” har varit. En tysthetskultur kan också sätta sig i chefsleden, medvetet eller omedvetet. Och läckor till lokaltidningen eller andra medier möts med internt missnöje eller tystnadsfrämjande undertoner.
Oxelösunds kommun har haft samma färg på sin politiska ledning sedan kommunen bildades. Bruksorten har varit röd. Socialdemokraterna har regerat, på senare år med stöttning av Vänsterpartiet. Makten har varit samma, samma. Det är så lätt att det formas osunda verksamhetskulturer i relationen till de som ständigt styr.
I sådana situationer kräver det mycket och ihärdigt arbete för att visa att intern kritik är okej, att det är tillåtet att sticka ut. För alla förstår ju att kritik ger negativ uppmärksamhet och att det inte gör den politiska ledningen på gott humör. I en mindre kommun som Oxelösund är avstånden små mellan invånarna och makten. Den som vet, den vet.
Oron för att bli stämplad som bråkmakare är på allvar. Det blir lätt att känna sig ensam och utsatt. Verksamhetsansvariga blir irriterade, kanske till och med arga, över att verksamheten beskrivs som problemfylld. I och med att kopplingarna mellan LO-facken och Socialdemokraterna är starka, kan tystheten ha inkluderat även de givna kanalerna för kritik på en arbetsplats. Någon säger något, men inte allt – medvetet nedtonat av rädsla eller gammal vana. En verksamhet med tysthet som norm fastnar i detta.
Har denna tystnad sin grund i uppfattningen om att det finns en politisk makt som markerar mot missnöjesyttringar, ja då är läget utmärkt att bryta med detta. I höstas förlorade Socialdemokraterna makten för första gången. In i stället kom en fyrpartikoalition med Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som lovade förändring, en lyssnande ledning och nya vindar i kuststaden.
Vill den nya kommunledningen under Dag Bergentoft (M) göra skillnad är det dags att göra detta nu. För ju längre tid som går desto svårare blir det att visa att intern kritik mot hur verksamheter hanteras är okej, eller till och med värdefull. Till slut sitter tystnaden i väggarna.